Sandras Blogg

Jag skriver till dig som en gång fanns, jag vet att det finns en del av dig kvar ännu. Jag vet inte om du hör mig. Men jag vet att om du hör mig så skulle du vara stolt över mig.


Nånting känns inte bra. Det är nånting som inte är som det skall vara. En undrelig, obeskrivlig känsla innombords. Inspiration. Jag vill måla. Jag vill sitta instängd i mitt hem. I min lägenhet. Bara måla, rita, teckna, känna.

Jag måste få ut allt. Känslan växer. Jag kvävs snart i mina egna tankar. Mystiken. Det obehagligt bekanta, känslan av att ha uplevt det här förr. Jag har varit här tidigare. Jag har levt i en annan tid i en annnan dimension. Inbillar jag mig bara? Eller är det ett tecken på mognad. En process som pågår innuti mig. Allting kanske bara är normalt. Mina känslor är inte annorlunda. Jag är bara inte van att känna så mycket. Jag brukar inte möta mig själv. Jag tycker om dig. Jag tycker om att känna... du vet, jag tror du förstår

Det är skönt. Det skall vara så. Jag mår bra. Jag vill måla. Jag vill se på mina känslor utifrån. Jag vill se. Jag vill se hur du ser ut på riktigt. Det är vackert här. Vill du inte komma hit och se?  Du är så välkommen. Ingen är mera välkommen än du. Men du skall inte komma om du inte vill. Jag vill bara att du skall ha det bra. Känn dig välkommen, men känn dig inte tvingad. Känn dig välkommen, men känn dig inte ansvarslös.

Jag vill att du skall få se hur bra man kan ha det. Hur bra jag har det. Det är vackert här. Jag tror att du finns på riktigt. Men jag vet att du inte hör mig. Eller är det just det du gör? Är det därför du har orkat så länge som du har gjort. Kan du höra mig? Betyder jag nånting för dig?

Jag kommer alltid att minnas dig