Hemma igen
Nu är jag hemma i mitt nykabi-hem igen. Hem till den kalla finska våren. Man kan inte kalla det vinter i maj, men det ÄR kallt. Det var soligt och säkert tjugo grader varmt i Vestfold. Och även om det inte skulle ha varit så varmt, så skulle det ändå ha varit mycket mera vår. Det var grönt överallt och det luktade blommor, körsbärsblommor. Det luktade sommar helt enkelt.
Sommar, Sommar, Sommar...
Det var en fin begravning. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att han verkligen är död. Fast jag såg att han låg där i kistan. Och jag såg hur de sänkte ner kistan i jorden. Men nej, jag förstår inte. Jag vill inte förstå. Jag vill bara vara ledsen. Han var den bästaste människa som fanns. Han var takknemlig. Han var älskad. Han är saknad. Han är borta. Han kommer aldrig igen. Han var utan minsta lilla överdrift en underbar människa. Man behöver inte överdriva för att säga nånting gott om honom. Man behöver inte glömma det dåliga för att minnas det bra. Därför att det fanns (så gott som, ingen är perfekt) inget dåligt.
Älskad för allt gott Saknad för allt jag har lärt av dig Tacksam för den tid som var
Min Bestefar
Du lämmnade oss en sista hälsning med sol och blommor och liv
Om jag någonsin skulle ha tvivlat på att det finns liv efter döden så skulle jag inte göra det längre
