Oktober-Söndag
Jag har inte kommit vidare på min nalleide. Det känns som att jag inte hittar det viktiga. Meningen. Jag har synat den från alla vinklar och vrån, men kommer inte vidare.
Såg på tv-gudstjänst i morse. Började fundera på vad som är viktigast i mitt liv. Tänkte man kunde göra nåt belysa det viktigaste. För ofta är det inte det viktigaste som får mest plats. Vad är viktigast i mitt li?
Kärlek. Den kärlek och trygghet som finns runtomkring mig. Som ständigt omger mig, men som jag ofta glömmer bort. Glömmer bort att vara tacksam över, ibland kanske inte ens känner av den. Den har alltid funnits där, naturligt. Jag behöver den, den är livsviktig. Men ibland blir det ändå fel. Fokuserar på fel saker. Glömmer vad och vem det är som egentligen ger mig kärlek, trygghet och livskraft.
Jag kände den då jag satt och pratade med en kompis på krogen i går. Satt och såg på människorna där, lyssnade på musiken och kände. Man behöver andra för att må bra, alla behöver varandra. Alla behöver någon, någon behöver dig. Kände att alla dehär människorna är lika mycket vörda som mig. Att jag är lika mycket värd som dem. Jag har fått tillbaka min villja att se andra och att hjälpa utan att få nåt tillbaka. Utan att ör den skull glömma mig själv. Det är det som ofta blir fel tror jag, att jag glömmer mig själv.
Den samma känslan kände jag också en dag förra veckan. Jag kände tacksamhet, tacksamhet över allt jag har, saker som man ofta glömmer att vara glad över. Att jag är lycklig, har det bra, bara jag inte glömmer bort det. Ser bara allt dåligt... Man får vara glad.
Jag har inte kännt så på länge. Det är en sorts gemenskapskänsla. Känner att allt hör samman. Att jag är en del av allt. Och att allt finns inne i mig samtidigt som det är överallt och ingenstans. Att hela värden, människorna och det som alltid har funnits runtomkring hör ihop. För jag är en del av det som bor inne i mig, samtidigt som en del av mig också finns i allt annat, eftersom allt egentligen är ett.
Försöker hitta kärnan. Ta fram den och belysa den. Ta fram det viktigaste i mitt liv och se det. Visa det. Känna att dethär är jag.
Såg på tv-gudstjänst i morse. Började fundera på vad som är viktigast i mitt liv. Tänkte man kunde göra nåt belysa det viktigaste. För ofta är det inte det viktigaste som får mest plats. Vad är viktigast i mitt li?
Kärlek. Den kärlek och trygghet som finns runtomkring mig. Som ständigt omger mig, men som jag ofta glömmer bort. Glömmer bort att vara tacksam över, ibland kanske inte ens känner av den. Den har alltid funnits där, naturligt. Jag behöver den, den är livsviktig. Men ibland blir det ändå fel. Fokuserar på fel saker. Glömmer vad och vem det är som egentligen ger mig kärlek, trygghet och livskraft.
Jag kände den då jag satt och pratade med en kompis på krogen i går. Satt och såg på människorna där, lyssnade på musiken och kände. Man behöver andra för att må bra, alla behöver varandra. Alla behöver någon, någon behöver dig. Kände att alla dehär människorna är lika mycket vörda som mig. Att jag är lika mycket värd som dem. Jag har fått tillbaka min villja att se andra och att hjälpa utan att få nåt tillbaka. Utan att ör den skull glömma mig själv. Det är det som ofta blir fel tror jag, att jag glömmer mig själv.
Den samma känslan kände jag också en dag förra veckan. Jag kände tacksamhet, tacksamhet över allt jag har, saker som man ofta glömmer att vara glad över. Att jag är lycklig, har det bra, bara jag inte glömmer bort det. Ser bara allt dåligt... Man får vara glad.
Jag har inte kännt så på länge. Det är en sorts gemenskapskänsla. Känner att allt hör samman. Att jag är en del av allt. Och att allt finns inne i mig samtidigt som det är överallt och ingenstans. Att hela värden, människorna och det som alltid har funnits runtomkring hör ihop. För jag är en del av det som bor inne i mig, samtidigt som en del av mig också finns i allt annat, eftersom allt egentligen är ett.
Försöker hitta kärnan. Ta fram den och belysa den. Ta fram det viktigaste i mitt liv och se det. Visa det. Känna att dethär är jag.
Kommentarer
Trackback
