Sandras Blogg

Måste orka, måste finnas.
Hon går och går och går.
Hon är rädd för allt, men hon måste framåt.
Hon vill hellst bara sätta sig mer,
gömma ansiktet i händerna, lyssna, glömma.

Bara vara ensam. Finnas till, men inte synas.
Vill vara där du är , men vill inte att du skall oroa dig för mig.
Hjälp mig, gör nånting.
Hon går och går och går, genom dimman ut i natten.

Känner kylan, ser värmen men kan inte ta den till sig.
Därför sitter hon där utanför i kylan.
Försöker låtsas som om de andra inte fanns.
Försöker orka, vill så gärna, men just nu är det bara så tungt.

Genom dimman ut i natten,
efter natt kommer gryning,
det komer att bli ljusare igen. Bara lite till.
Hon är ensam, rädd och kall.